Föraningar...

Det kan bli en intressant vinter detta...

För typ hundra år sedan skulle eders undertecknad göra rekryten på anrika Norrlands Artilleriregemente A4. Vi ryckte in i augusti månad och första fyra veckorna låg temperaturerna och pendlade runt +25 grader. Svettiga som turkiska gyttjebrottare, sprang vi omkring i våra regnrockar och gasmasker och lekte ABCvapenskydd (Atomic, Biological, Chemical). Vi svettades så att storsjön steg 4 decimeter och vattnet blev lätt bräckt.

Sen började det regna...

Och det regnade och regnade.

I två månader.

Till saken hör ju att man på den tiden campade i skogen när man var beväring, och förväntades sova i ett tält.

Löjtnant Spaander lärde oss att skotta jord på kanten av tältduken för att täta mot drag och elände. Ändå fick vi elda så kaminrören glödde för att inte frysa ihjäl. Dessutom var vi begåvade med en notorisk sömngångare som for och irrade runt inne i tältet när man minst anade det. Mer än en gång fick eldposten tackla omkull åbäket så han inte kutade på kaminröret och brann upp! Till slut lyckades vi få majoren att hjälpa honom att få frisedel innan det gick alldeles bortitok.

Med december kom kylan och minusgraderna. Geggamojan vi bott i två månader, stelnade nu i fantasifulla konstruktioner som absolut inte var avsedda att tälta och sova i och på. Dessutom blev det nu omöjligt att skotta upp jord runt tältduken, så det drog nånting fruktansvärt i tältet. Sovsäckar skulle vi inte heller ha, utan förväntades rulla ut vårt lilla liggunderlag och sen rulla in oss i vindrocken, med den vapenfettsimpregnerade vapenrocken som kudde.

Sen lagom till jul kom den första snön, och sen snöade det så det var ingen hejd på eländet. Det jag kommer ihåg från slutövningen i Oviken var att när vi skulle maskera kanonerna, så klättrade vi bara upp ur snökratern som kanonerna stod i, och drog maskeringsnäten rakt över pjäsen. 

Den stora fördelen var att nu kunde vi gräva ner tälten i snön, och tänk vad behagligt det blev helt plötsligt. Snön isolerade jättfint, och vedförbrukningen sjönk till hälften och ändå sov vi i bara understället.

Så sensmoralen är att om det är en snöfattig förjul, brukar eländet drabba oss efter jul i stället, för snöeländet ska ju ner nångång.

Ställ inte snöskoveln för långt bort //Jörn