Det har begåtts skoterpremiär i Gunnar Kals. Den äldre av svågereländena lyckades till slut lista ut varför skotereländet inte gick annat än på tomgång. Det man kan lära sig av detta är att om man kopplar bort tre kablar, så kanske man bör koppla tillbaka fler är två?? När nu temperaturen stigit så där 30 grader till -7, så vågade vi oss på ett litet teståk ner till kaffekoppen vid tjärna där vi drack upp den varma chokladen och bullarna vi hade med oss. Efter att den sista droppen runnit ner i magen, bestämde vi oss för att kolla hur leden upp mot Kölen såg ut. Det var fantastiskt fint före, men man anade att det inte var lämpligt att lämna leden med käring och kälke full med barn.

När vi åkt någon kilometer upp mot kölen så blev det dax att vända tillbaka mot GKs (Gunnar-Kals). Men hur vänder man när man bara har en smal led att ta sig fram på?? När leden delade sig, fattade föraren ett raskt beslut att försöka använda spårklykan som vändplan. Teorin sa att köra från ett spår till ett annat borde göra det möjligt att hålla tillräcklig fart för att inte fastna. Jo tjenare... Så fort skotern lämnade leden sjönk den som en snorgrön Titanic i något som mest liknade strösocker. Det visade sig att det absolut inte fanns någon som helst botten i snön, utan lingonriset tittade upp i den halvmeterdjupa rännan som skotern plöjt upp. Barnen skickades ut att trampa väg fram till skoterspåret, och efter en halvtimmes idogt grävande och lyftande av mor och far så stod maskinen åter på säkert underlag.

Detta visar väl att dom som tror att skoteråkning är latmansgöra, inte vet vad dom pratar om, samt att ett töväder kanske skulle kunna vara helt ok.

\\Jörn